Trolldomsprocessernas början på kontinenten
I Orleans år 1022 brändes de första kättarna (kättare = de som
avvek från den katolska kyrkans lära) levande på bål.
De som opponerade sig mot det förvärldsligade och sedeslösa katolska
prästerskapet blev bannlysta som kättare och många pånyttfödda
kristna utstod blodiga förföljelser. Kättare av olika slag och
oliktänkande över huvud taget beskylldes för förbund med djävulen
och trolldom.
År
1184 inrättade den romersk-katolska kyrkan en institution för
uppspårande och dömande av kättare.
Förhör och domfällande sköttes i början av de biskopliga
domstolarna.
År 1232 utfärdade påven Gregorius IX ett dekret, där det
stadgades att särskilda domstolar skulle inrättas för att ta hand om
kättare, de som befattade sig med trolldom, etc.
Dessa domstolars uppgift blev att genomföra undersökning (inkvisition)
om kättarnas skuld och fick namnet Sanctum officium (Det Heliga
Ämbetet). År
1252 införde påven Innocentius IV tortyren som rannsakningsmedel.
Tortyren blev det viktigaste instrumentet i denna "heliga "
institution. "Det Heliga Ämbetet" hade mycket
grymma och barbariska förhörsmetoder och använde olika slags
pinometoder som delades upp i fem faser för att få de anklagade
att erkänna sig skyldiga till kätteri och häxeri. En av de vanligaste
metoderna att tvinga fram bekännelser under inkvisitionen var
vattentortyr, en mycket plågsam tortyr där man hällde ned vatten i
strupen på offret samtidigt som denne tvingades svälja tyg som gjorde
att det nästan inte gick att andas.
Rättegångarna hölls
hemliga och de som greps och anklagades var därför helt prisgivna.
Dödsdomarna blev snarare regel än undantag. Katolska kyrkans män stod
för torterandet, verkställandet av dödsdomarna överlämnades till
världsliga domstolar. "Mildare" straff var förlust av
medborgerligt och kyrkligt förtroende samt förlust av eventuell
förmögenhet. I verkligheten innebar dessa straff svältdöd och
förnedring under medeltiden, eftersom de behandlades av samhället som
utstötta.
På kontinenten brann
häxbålen tätt efter att påve Innocentius VIII år 1484 utfärdat
bannbullan "Summis desiderantes" mot kätteri.
Tiotusentals dömdes till döden och avrättades.
Olika
väckelserörelser utsattes för utrotningsåtgärder och ledare för
evangeliska rörelser, t.ex. döparrörelser brändes på bål eller led
martyrdöden på annat sätt. Läs
mer om detta här.
I
de bevarade rättegångsprotokollen från inkvisitionen kopplas orden häxa
och kättare ihop och blandas samman. Det går ofta inte att göra åtskillnad
på kätteri och häxeri.
Häxprocesser
i Sverige
För det mesta
handlade häxanklagelserna om att någon drabbats av olycka. Det var
vanligt folk som anklagade och ofta
anklagade man någon man fått agg mot. Det handlade också mycket om
barns fantasier. Barns drömmar fick också en stor betydelse i
domstolarna.
Utmärkande för häxprocesserna i Sverige var att barn
spelade en stor roll som initiativtagarna till förföljelser. Man lät barn
vittna i rättegångarna och man
t.o.m. hade barnvittnen som kallades "visgossar" (visa gossar)
som reste land och rike runt och
vittnade i rättegångar mot betalning i mat och pengar! Det kunde
vara ända upp till 40 barn som vittnade mot en och samma person. Många
av barnen flyttade över sina anklagelser mot nya misstänkta som de
aldrig sett. De vittnade också mot sina egna mödrar.
Den som blev dömd till döden för trolldom i Sverige halshöggs vanligen
innan
man brände henne eller honom på bål. På kontinenten var
bränning av levande människor på bål vanligare. Långt ifrån alla
som anklagades för trolldom i Sverige fick dödsstraff. Andra straff
var prygel och förvisning.
Det var vanligt även i Sverige att man tillgrep tortyr under
häxprocesserna.
Många tusen misstänktes och flera hundra svenskar, mest kvinnor, avrättades som häxor. Vattenprov var ett
vanligt sätt att utröna om den anklagade var häxa eller inte. För
att få dem att erkänna kastade man dem i sjön. Om de sjönk och
drunknade var de oskyldiga ansåg man, flöt de var de häxor
och skulle brännas på bål. Man torterade även vittnen för att få
fram "bekännelser" som passade in.
Den
som inte delade häxtron ansågs vara häxa själv. Då en kyrkoherde i
Gävle i mitten på 1670-talet tog ställning mot häxtron drog borgmästaren
slutsatsen att prästfrun var häxa och lät arrestera henne.
Fortfarande
under 1700-talet fortsatte man att fängsla och tortera folk som blev
dragna inför rätta anklagade för trolldom. Domstolarna tycktes dock
få allt svårare att döma fällande domar eftersom anklagelserna inte
kunde styrkas med bevis. Man trodde visserligen på trolldom, men man
ifrågasatte det rimliga och förnuftiga i att behandla beskyllningar om
trolldom inför rätta, eftersom de inte gick att bevisa.
Exempel på
vår tids vår tids häxprocesser är falska anklagelser, maktmissbruk
och korruption inom rättsväsendet.
Veli Sergei.
Källor:
"Svensk rättshistoria", Göran Inger.
"Att dömas till döden", Jonny Ambrosius.
"Häxor och häxprocesser", Bror Gadeliu
Skall
jag döpa mig? Jag blev döpt som barn.....
Upp
igen
<Föregående
fråga
<Tillbaka
till alla frågorna
|